Att vakna upp till den här utsikten...

Är inte så dumt.

Från sängen ser man Eiffeltornet. Och ett badkar med utsikt. Känns som det kan bli en bra dag. 

På hotellet

Vi är bara tvungna att ta ett bad så fort vi kommer fram. Det här är ju fantastiskt!

Jag älskar badkar med utsikt, och det här är nog det värsta jag badat i, hittills.

Jag står bara och begrundar denna stad. Det är vackert.

Fontänerna vid Bellagio

Alltså precis utanför oss. Kostar på dem en bild till. 

Det som inte syns är musiken som spelas till fontändansen. Hur de dansar syns ju inte heller. 

Viva Las Vegas!

Här glider vi in i stan... Det är galet. En galen bonus är att vi på väg in i stan håller på att hamna rakt på en refug. I hög hastighet på väg rätt fram, inser jag att filen vi ligger i endast är en fil där man kan svänga höger. Rakt fram är en refug. I filen som går rakt fram ligger andra bilar. Det blir ett kritiskt läge kan man säga. Jag väljer tvärgiren, nästan en sån där när bilen står på två hjul, genom högersvängen som svänger så kraftigt att den blir som en u-sväng. Fortfarande i hög hastighet. Känns inte helt stabilt. Vi skriker och skrattar hysteriskt. Och glider in i stan.

Vi kommer upp på hotellrummet. Vi går ut på vår balkong. Och vi ser detta.

Bildbevis på att vi faktiskt var i Las Vegas...

Eller hur? Visst känner man Vegas?

Man känner också lite Venedig och lite Paris. Men det är så det är i Vegas.

Vägen till Vegas

Sist men inte minst...

Efter att ha tagit en rejäl tupplur efter kalkonen högg vi så in på pumpkin pie:n, som vi köpt på den lokala marknaden i Santa Barbara. Den var såklart mycket god.

Thanksgiving dinner!

Så äntligen, maten var inhandlad, liksom fina servetter. Vi hade sett Walk of fame och tittat på utsikten från Sunset Tower Hotel. Dags att fira thanksgiving!

Vi tar lite hjälp av internet. Hur gör man egentligen med den där kalkonen? Ska gravyn vara varm eller kall. Såna saker.

På ett helt naturligt sätt skär jag kalkon, som jag aldrig gjort annat.

Observera hur fint Linda vikit servetten.

Och så fint det blev med maten! Och gott. Det var verkligen helt fantastiskt gott.

Vi åt tills jag sa till Linda: jag måste bara lägga mig ned lite och vila. 

Sen sov vi i en timme. Vaknade, tittade på varann och skrattade i tio minuter, och sov två timmar till.

Nu förstår jag mer känslan de har i amerikanska filmer när de firar Thanksgiving.

Värt att notera är att vi också tackade för olika saker innan vi åt.